Emilou och rör(l)igt limbo

I mångt och mycket befinner jag mig i ett limbo i väntan på att han ska komma tillbaka från skottland. Men det händer liksom grejer medans, grejer som kanske i ett annat sammanhang skulle betyda så mycket mer, men nu bara händer. Oväntade saker. Som bara händer.
Jag har fått massa komplimanger för mitt hår på senaste. Men jag tror kanske att det inte bara har med håret att göra. Jag tror att jag hittat någon typ av lugn och trygghet som gör att folk märker det. Känslan har liksom hållit i sig.  Det kans också ha att göra med att jag hört att folk respekterar mig. Det är fint att höra det.
Min handledare har också föreslagit att jag ska åka till Australien när mina pengar tar slut. Det vore otroligt spännande. Så nu skriver jag en ansökan om att få åka till Australien. Det var inte direkt det jag väntat mig eller föreställt mig, jag trodde ju att jag skulle välja mellan London och Stockholm. Men om jag får en resa till Australien betald tackar jag fanemig inte nej.
Så det händer grejer. Som alltid. Men det känns lite som om alla dessa saker sker i något typ av vakum. Ett vakum där jag mest väntar på att han ska svara. Men det dominerar ändå inte min existens. Jag tänker på det lite då och då, men nojjar inte så mycket. Snarare är det så att jag tänker att jag vill ta tillbaka det jag skrev då. Jag känner liksom inte så längre. Det som är absolut viktigast är att jag kan vara kompis med honom igen. Men hur detta kommer att utspela sig ligger liksom i luften, det är en viss ovisshet som genomsyrar allt annat. Detta limbo där allt annat balanserar.

Emilou och kroppen

Igår hade jag skriv och bakisångest hela dagen så jag fick inget skrivet. Tvättade och torkade tvätten i solen istället. 

Bestämde mig för att springa till träningen. Det skulle bara vara 4km men jag måste sprungit en omväg så det blev 6,5. I 30 graders värme. 

Men, det är helt fantastiskt hur träning kan trycka bort all den där ångesten. Jag kom hem och lyckades skriva lite. Och idag är jag någorlunda driftig. Förutom att jag ju bloggar nu...

Emilou och nu

Nu.

Nu.

Nu när jag kommit hem och sover första natten hemma i min säng, då känns det.

Nu när jag spenderat en kväll med doktoranderna och känner hur han förändrat mig, då känns det. 

Nu har jag någon typ av trygghet och distans som gör att jag inte är lika ängslig som förut. Jag ser mer nyktert på det hela, trots alldeles för många öl.

Nu har jag den känslan. Men kanske inte imorgon. 

 

Emilou är tillbaka i Soton

Så kommer jag tillbaka till vardagen efter två och lite till ljuvliga veckor hemma i sommarsverige. London var kvalmigt men fint att stanna upp där lite innan jag kom tillbaka till verkligheten här. Jag låg på en soffa mest hela dagen, sov lite middag. Åt middag ute på en innergård i en varm sommarkväll med några gamla och några nya vänner och  får skavsår av skorna på vägen hem.
Så kommer jag tillbaka till Soton. Tillbaka till kontoret.
Det är varmt och graduation. Massa folk går runt finklädda på campus och jag känner att jag nog inte kommer gå på min graduation för PhDn. När det nu blir.
Jag går förbi hans kontor, sofforna vi brukar hänga, står i kopieringsrummet vi stått i och försökt sluta prata  så många gånger och jag känner att jag saknar honom. Jag har varit så långt borta från alla dessa fysiska minnen så jag har inte kännt dem. Men nu är de här och jag vill ha det tillbaka.Jag vill ha honom tillbaka.

Emilou är tydlig

Nu finns det ingen tvekan om saken jag har sagt att jag gillar honom och är nyfiken på att utforska.
Men samtidigt som jag säger detta är jag rätt less på hela grejen. Det klart jag skulle bli lite besviken om han ba, nä jag gillar inte dig så. Men samtidigt så har jag ju kämpat och försökt så länge att det liksom kanske skulle gå över ganska snabbt. För jag är liksom trött på att känna detta. Vara i limbot. Jag vill nu att vi antingen bestämmer att vi ska försöka eller inte. Och klart jag måste deala med rejection känslorna om han inte vill utforska. Men just nu känns det som om de skulle vara relativt flyktiga.

Emilou och framåt

Så jag skickade meddelandet. Sa hej, hoppas jag inte förstörde något nu. Kan vi ta oss vidare. 

Han svarar nästan direkt att han varit sur för att jag tog paus och gått vidare utan att han fått chansen att svara. Men också förstått varför jag behövde paus. Och att han inte fattar vad jag menar med att ta oss vidare.

Jag svarar och förklarar att jag trodde han hade gjort klart vad han kände, och att jag behövde skydda mig själv. Men att jag nu i efterhand ser att det kanske var lite förhastat, och att vi kanske bara kan släppa det och gå vidare. Han svarar och förklarar hur han kände, och säger att det bara är en massa missförstånd. Och att han inte bara vill släppa det.

Vi kryper framåt. Det är inte snabbt, men det går framåt. Vi är lite mer rättframma med våra känslor. Ytterst lite mer rättframma. 

Jag frågar om vi ska börja om konversationen, eftersom det blev så många missförstånd. Han fegar ur och säger att han inte vet. Frågar om jag vill det. Jag säger att jag inte heller vet, och att det kanske beror på om utfallet är sannolikt att bli annorlunda.

Det går långsamt, men det går kanske framåt. 

emilou och långt borta

Sitter och funderar på om jag ska skicka ett meddelande till honom. Men kommer mig inte riktigt för. Kollar hans facebook sida, och jag känner mest ingenting. Det känns så himla avlägset allt det där jag kände för ett par veckor sedan. Han och vår vänskap känns så himla långt borta. Jag kan knappt komma ihåg hur det kändes. Rafi berättar något han sa när han var inne sist, och jag känner att han är en jobbig snubbe. What was I thinking?
Jag har gjort så himla mycket sedan vi sist sågs, sedan vi pratade om det där. Jag har seglat första gången på egen hand. Varit skitnervös för detta, och överlevt att behöva flytta båten klockan fyra på morgonen. Att göra och klara av sånt får liksom saker som han och jag pratat om eller gjort att verka så himla banala. Att han bara är bra för att Soton inte har mycket mer att erbjuda. Att jag hittat på att han är bra, när det egentligen inte är bra alls. Han är så himla osäker och oföretagsam, vilket jag också kan vara och jag har full förståelse för, men att jag skulle vara ihop med någon som är så? Nej, det skulle fanemig inte gå.
Därför drar jag mig för att skicka det där meddelandet. Jag vet liksom inte vad jag vill med att ta upp den relationen igen. Och det kanske är lite hårt, men jag undrar vad jag egentligen får ut av det. Men det kanske är lätt att känna så nu när jag är hemma, borta från den lilla bubblan som är soton. Här där jag inte behöver ta hand om mig själv så mycket. Här där jag alltid har någon eller något som kan distrahera. Här som är hemma. Men det är också därför jag vill ta tag i detta nu, nu när jag har buffer, trygghet och distraktion. Nu när det inte spelar lika stor roll vad utfallet är. Nu när det är långt borta.

Emilou försöker

Nu när jag är hemma så är det lätt att distrahera sig från tankarna om hur jag ska gå vidare med M situationen.  Men jag försöker ibland tänka mig hur det skulle vara om vi pratade igen. Hur det skulle kännas. Känslan av att vara vänner och inget mer. Veta att det inte är något mer. Och det känns konstigt. Jag tror det skulle vara väldigt svårt. Men samtidigt vet jag att jag kommer sakna vänskapen och den kemi som vi ändå verkar ha. Men, den kemin kanske bara fanns för att jag trodde det kunde bli något mer. Så jag vet inte riktigt än, så jag låter bli.

emilou är envis

Nu har vi inte hörts sedan jag sa att jag behövde paus. Förväntade mig nog inte egentligen ett ordentligt svar, men typ ett okej, eller någon typ av respons att han sett läst och fattat. Men han har inte svarat. Jag både förstår och blir förbannad över att han inte svarat. Jag tror att han kanske panikar. Att han liksom inte vet hur han ska svara, vänder ut och in på det. Och helt enkelt inte svarar. Eller så bryr han sig bara inte. I båda fallen blir jag förbannad, men på olika saker. Först om han panikar blir jag sur för att han är så jävla känslomässigt inkompetent. Och om han inte bryr sig blir jag förbannad för det. Vad fan bryr han sig inte för?!
Det är bra att vara arg. Mycket lättare än att vara besviken. Men det betyder ju också att jag fortfarande bryr mig. Vilket ju är bra, för vi ska ju vara vänner och han är ju fortfarande den M som jag gillar. Men dåligt för att jag ju i den omtanken lätt går för långt och det blir liksom mer än de vänner vi ska vara.
Men ilskan leder mig också till envishet. Jag ska fanemig visa honom hur trist och jävligt hans liv är utan mig. Att han vill ha mig i sitt liv. Jag klarar mig utmärkt, jag reser och jobbar. Men han är miserabel. Jag har egentligen inget sätt att visa det på mer än att hoppas på att mina vänner sprider ryktet om att jag är glad. Att jag lever loppan. För jag tänker inte direkt börja fläka ut mitt liv på facebook. Men han ska förstå att det är bättre att ha mig i sitt liv än att inte ha mig där. Och kanske fatta att han också vill mer.
Det är ju drömscenariot. Men det finns mycket som talar emot att det faktiskt är det som kommer att ske. Men jag står ut lite till, är lite mer envis.

Emilou vågar

Som att det inte vore nog att jag vågade ta det första steget här om dagen så svarade jag med alla känslor öppet på det han skrev igår kväll. 

Jag sa well this is where it gets really embarassing  för att jag hade insett att jag nog ville utforska det där som kanske potentiellt var något. Och att det var trist att det inte var något.
Men att han hade rätt att det var naturligt att tänka så, speciellt med tanke på hur vi varit. Men att jag därför behövde paus från så som vi var för att få rätt på huvudet. So that we are really on the same page on this.

När jag skrev det så var det liksom alldeles självklart att jag skulle skriva det. Jag tvekade inte alls. Det hade varit väldigt svårt att vara kompis med honom om jag inte hade berättat. Jag kände det direkt när jag vaknade i morse. Precis lika starkt som jag kände i måndags att jag var tvungen att påbörja denna konversation. Och jag bara gjorde det. MRJ tyckte jag var modig som var så öppen och att det måste vara läskigt att exponera sina känslor så. Men jag tänkte inte alls på det så. Jag hade en ångestklump i magen och var tvungen att få bort den. Och enda sättet jag kunde få bort den var genom att säga som det var. Men nu när jag läser igenom vad jag skrev så undrar jag egentligen hur jag vågade. Och känner också kanske att jag var lite dramatisk. Från att vi bara erkänt att vi tänkt tanken till att jag inte kan vara kompis med honom för att jag känner något annat på liksom tre meddelanden? Kanske lite melodramatiskt. Och så jävla genomskinligt att det liksom inte var något jag just insett. Men så är det.

M&R undrade vad han skulle svara, och sa att det måste vara läskigt att vänta. Men han har inte svarat än och han har bara ganska nyss sett det. Jag tror att han undvikit facebook. Precis som jag undvek det här om dagen. Och jag tror inte att han kommer att svara. Det finns liksom inget att svara på. Om han är bra så säger han något i stil med hör av dig när du är redo eller vill prata. Men det skulle verkligen inte förvåna mig om han bara inte svarar. 

Och helt ärligt bryr jag mig inte heller. För nu är det över. Det är inget mer. Det är jävligt synd. Men jag visste det ju sedan ett tag tillbaka egentligen, men ville att det skulle vara mer. Hoppades.

Men nu är det nog. Jag orkar inte mer. 

Emilou och magplask

Så svarar jag so we kind of maybe agree then?
Och tänker att vi är överens om att vi gillar varandra.
Men så svarar han. We've both had similar thoughts on this, and it is only natural when two people are as close as we are in terms of the amount of time we spend communicating. Like I said, it is a friendship I really value and it is nice we are on the same page about this.

It is nice we are on the same page about this.

No we are not you arrogant fuck.

var det jag ville säga, men det gjorde jag inte. Jag sa som det var. Och sa att jag inte kunde fortsätta som vi gjort. Jag behövde paus för att really be on the same page. Och nu har jag ångest. Orkar inte ens tänka på alla implikationer av detta. Att jag ännu en gång är kompis. Inte den som blir vald. Det spelar ju liksom ingen roll att jag väljer. För det blir aldrig ömsesidigt.

Emilou och progress

Så jag skickar meddelandet. Gör 90 benböj för att vara på den säkra sidan. Kollar inte facebook på hela dagen. Det är nog det längsta jag inte varit på facebook frivilligt på väldigt väldigt länge. Jag går på cirkelträning och bestämmer mig att efter den, då får jag kolla. När jag kommer hem på kvällen. När jag har M på telefon support. Då är jag mogen att kolla. 
Efter cirkelträningen mår jag illa av nervositet, eller så var det för att det var så varmt. Jag vet inte. Men jag ska kolla något på internet på telefonen och facebook kommer upp, och jag ser att jag har nya meddelanden. Ett är från honom. 
Sorry I got in last night and then almost as soon as I stopped

Jag vågar inte läsa mer än första raden, det man ser i förhandsvisningen. Jag smsar R. Hon blir helt galen på mig. Inte bara har det tagit mig typ ett år att faktiskt ta något initiativ, men när jag väl tagit det så vill jag inte veta utgången av det. Jag påstod till och med under dagen att eftersom jag var nästan helt säker på att svaret skulle vara negativt och jag inte visste hur jag skulle ta det så var det nästan bättre att inte veta. I alla fall så länge. Och när jag väl visste så var jag ju tvungen att reagera på något vis, och jag visste inte hur. 
Men så kommer jag hem och med R på telefonsupport så öppnar jag meddelandet. Och det är ett antiklimax. Han svarar att han är sjuk och måste iväg så ska svara ordentligt senare. Jag svarar efter ett tag att det är ok, inte så mycket att prata om egentligen. 
Och så idag reser jag mest hela dagen, tänker inte så mycket på det. Eller analyserar det liksom inte. Blir en kort stund lite arg, men pallar liksom inte. Det är verkligen något med den här snubben som får mig att inte freaka (inte alltid i alla fall). R smsar kollar om jag är ok. Och jag är ok. Är lite nervös över om jag kommer få ett ordentligt svar eller inte, men orkar liksom inte känna mer. Kanske är det en försvarsmekanism, och det är väl egentligen inget fel med det, men jag känner liksom inga känslor. Eller låter de inte stanna kvar i alla fall. Jag känner så lite att jag till och med undrar om jag ens egentligen känner något för honom. 
Så kommer jag till Retford, träffar T&C, fikar kanelbullar. Pratar hela eftermiddagen, mycket bra distraktion. Men vid sju kollar jag datorn lite snabbt, och han har svarat. Första orden är: its nothing to be embarassed about.

Jag paniksmsar till R: Thats not good is it? 
Förutom att jag skrev goo istället för good för jag var så nervös att jag inte kunde skriva. Nu kommer alla känslorna. Alla de som jag inte känt tidigare. Nervositeten, uppspeltheten, ovissheten. Jag velar och vågar inte kolla. R blir än mer galen. Och tillslut så säger jag äsch what the fuck. 
Och resten av meddelandet är inte alls dåligt.
I dont have anyone else in my life that I talk to like I do with you and therefore the thought has crossed my mind on more than one occasion about maybe it being something potentially more than just a friendship. I'm glad we are friends and that we are working through this whole PhD thing together....

Egentligen vet jag inte vad det betyder. J svor åt honom för att han är akademiker och inte kan prata klartext, men hon är ju van vid italienare. Men så var ju inte jag heller världens tydligaste utan höll mig på den säkra sidan av känslouttryck. 
Men detta är bra. Det är positivt. Det är inte en flat out rejection. Visst det är tvetydigt, men det är vad kan man förvänta sig av två som är över-analytiska och därmed också försiktiga som inte lyckats få fram detta på nästan ett år. Så detta är framgång. Myrsteg och försiktigt. Men framgång. 

Emilou gjorde det

Jag vaknade i morse med ett leende på läpparna och visste att jag var tvungen att säga något till honom. Så jag skrev ett meddelande, men skickade det inte, för jag ville liksom känna lite mer på det.
Men så när jag kommit till kontoret så har han skickat ett meddelande om hur han får tag på ett program och då går det ju inte att svara på det och bjuda på mina känslor på ett fat. Så jag dröjde lite till, eller hela dagen. Gick till gymmet och sprang bort osäkerheten. På vägen hem ringer jag Rafi och ber om råd. Jag visste att jag var tvungen att skicka det. Men kunde jag verkligen skicka det nu? Och efter en timmes dividerande och petande fram och tillbaka med ord så skickade jag det tillslut.
Det är inte så modigt som Jen ville att jag skulle göra att jag skulle prata med honom. Men det går liksom inte. Han är ju inte på skolan och om jag skulle vänta längre skulle det ju bli samma sak som förut. Så om jag ville få det sagt så var det nu det var tvunget att ske.
Men nu får jag inte kolla facebook tills i morgon. För om jag gör det och inte fått svar så kommer jag ju känna mig nobbad och heartbroken utan att något egentligen skett.
Men meddelandet snurrar i huvudet. Jag borde inte ha sagt det där, borde ha sagt något annat. Min främsta känsla är att jag borde bett om ursäkt för att jag delar med mig av mina känslor. Och det är ju kanske lite konstigt.
Det är nästan som om jag inte alls vill veta vad han svarar. För båda alternativen vore skitläskiga.
Nu ska jag göra 80 benböj för att distrahera mig lite, och sen duscha och gå och lägga mig.

Emilou och fem timmar på skype

Han bad mig om hjälp med en grej han gör för vår handledare i lördags. Efter att han varit kort och oengagerad i flera dagar och jag blivit sur och less på honom. Jag var och handlade med R, vi hade så himla fin dag. Köpte mer än vi borde, jag skippade filmkväll med arkeologerna (inklusive F), vi drack sangria tills vodkan tog slut och bytte ut det med gin. Mera gin. Ska vi gå ut? Vi måste gå ut.
Jag tog på mig kph klänningen, bästa klackarna och rödaste läpparna. Fnittret bubblar i ögonen och i magen, detta är livet. Åker och dricker drinkar i baren där R har en crush på en av bartendrarna. Whats your name? whats your name? 
Går till klubben jag egentligen inte gillar så mycket och går direkt till dansgolvet. R vill till baren, jag ber om vatten får tequila. Vi dansardansardansar. Ser den där andra jättesöta bartendern, går upp på övervåningen och jag hittar en kickboxare. Det slutar med att jag sparras barfota med honom. Och nu har jag blåmärken över händer och ben.
Så jag struntade i hans önskemål om hjälp. Eller jag sa visst, vi kan höras i morgon.
Så hördes vi igår kväll. Jag var trött trött och ville bara prata kort så jag kunde sova sen. Men vi pratade egentligen inte alls om det han bett om hjälp med. Vi pratade skvaller, kärlek, förhållanden, politik, konst. Allt som vanligt. Fem timmar. Vid tre tillfällen försökte jag lägga på för att gå och lägga mig. Jag borstade tänderna, gick och la mig i sängen. Men vi pratade och pratade. Tills jag helt enkelt inte kunde få fram ord längre.
Jag vet inte vad det är. Och jag kan inte prata om det längre för det blir liksom något annat än vad det är. Men att prata med honom är bra. Och att inte prata med honom är inte bra.